 |
Ny katolsk biskop
Anders Arborelius är född 1949 och uppväxt i Lund. Han konventerade 1969 till katolicismen. Vid 22 års ålder bestämde han sig för att bli munk och gick in i karmelitklostret i Norraby i Skåne. Han avlade sina klosterlöften 1977 och prästvigdes av biskop Hubertus Brandenburg, som han alltså nu efterträder, 1979. Karmelitorden betraktas som en av katolska kyrkans allra strängaste och mest asketiska ordnar. Tystnaden och avskildheten betonas starkt. Den har en lång och skiftesrik historia. Ca 1154 slog sig en liten skara eremiter ner vid berget Karmel vid Palestinas kust och byggde där ett kapell till Jungfru Marias ära. Rörelsen växte och i början av 1200-talet mottog de av patriarken av Jerusalem en särskild regel, som 1226 bekräftades av påven Honorius III.. Påven Innocentius IV gav 1245 sitt kyrkliga erkännande till eremiterna, och de fick sammansluta sig till en orden och grunda ett eget kloster. Därmed hade "Ordo sanctae Mariae virginis de monte Carmeli" (Den saliga jungfru Marias brödraorden av berget Karmel) grundats. Orden fick formen av en tiggarorden.
I samband med reorganiserandet av orden uppstod två grenar; en strängare kallad barfotakarmeliterna (OCD), som biskop Arborelius tillhör, och en mildare, de fotbeklädda karmeliterna (OCC). Båda använder sig av en brun dräkt, men barfotakarmeliterna har en vit mantel, de fotbeklädda en brun. Orden är känd för sin kontemplativa livsföring. I Sverige finns Karmelitorden bla i Norraby i Skåne. Här finns sammanlagt sex ordensbröder som samlas till laudes (lovsång) klockan sex varje morgon. Efter en halvtimmes lovsång har man en timme av inre bön och sedan äter man frukost. Efter den tillbringar man tiden fram till lunch med andliga övningar, middagsbön eller annat intellektuellt arbete. Efter lunchen diskar man gemensamt och bortsett från en timme varje söndagskväll är detta det enda tillfälle under dagen, då bröderna talar med varandra. Eftermiddagarna används också till kontemplation och intellektuellt arbete. Arborelius har studerat filosofi och teologi i Brugge i Belgien och han avlade en teologie licentiatexamen vid karmeliternas universitet i Rom. De 27 åren i den relativa tystnaden i klostret i Skåne har Arborelius bl a använt sig av för att lära sig språk. Han talar engelska, italienska, tyska, franska, spanska och nederländska. Dessutom kan han läsa latin, grekiska och hebreiska. Anders Arborelius blir den främsta talesmannen för Sveriges 165 000 katoliker, som är fördelade på 39 församlingar. Katolska kyrkan är den största kristna kyrkan i landet efter den svenska statskyrkan. Gunnel Johansson Munther Biskop Anders Arborelius installationstal vid biskopsvigningen den 29/12 98. Fadern till pris och ära Gud bor i ett ljus dit ingen kan nå. Inför hans oändliga härlighet kan ingen bestå. Men samtidigt är denne den oåtkomliga helighetens och härlighetens Gud också "barmhärtighetens och all trösts Gud". Den treenige Guden vill dela sin eviga härlighet med oss. Därför låter Fadern sin älskade Son "vars härlighet var gömd i evig tystnad ta sin boning ibland oss". Julens mysterium som vi just nu firar visar oss att Guds härlighet har kommit oss till mötes i mänsklig gestalt i Jesus Kristus. Alltsedan dess fortsätter Kyrkan att förmedla Guds härlighet till oss i mänskliga ord och tecken. Den liturgi vi firar idag - är liksom varje gudstjänst - ett uttryck för att "Herrens härlighet uppfyller jorden". Bara genom att vara vad vi är - Guds tempel - får vi kristna förhärliga Gud. Vi ger Fadern pris och ära genom hans Son som blivit en av oss för att lära oss detta nya språk, detta nya sätt att vara. En så stor värdighet har vi helt oförtjänt fått del av. "Kristus har krönt sitt utvalda folk till konungar och präster åt Faderns härlighet", heter det i dagens prefation och i vigningsbönen vänder sig huvudkonsekratorn direkt till Fadern: "du förutbestämde från begynnelsen ditt folk till härligheten alltifrån den rättfärdige Abraham". Och hela den andra läsningen ur Efesierbrevet är en enda lovsång till Guds ofattbara slösaktighet med sin härlighet. Ändå är denna härlighetens gåva något som ligger ganska fjärran från de flesta kristnas horisont. Det tragiska är att våra perspektiv har krympt. Människan, också den kristna, har abdikerat. Hon vågar inte lita på sin stora härlighet som Guds avbild och tempel. Hon förminskar sig själv och därmed också Gud och hans handlande. Det är en av syndens mest katastrofala följder: vi har glömt bort att vi i Kristus är förutbestämda till härligheten, till att "stå heliga och fläckfria inför Gud". Men liturgin vi firar idag är en enda påminnelse om detta glada budskap som Jesus Kristus en gång för alla kommit med från Fadern. Och detta måste leva vidare i Kyrkan till tidens slut: "vi har fått söners rätt…vi skall vara Gud till pris och ära". För att påminna oss om detta sänder Jesus alltid ut sina apostlar: "Som Fadern har sänt mig sänder jag er". Varje apostel är avsedd att vara en åskådlig påminnelse om att Fadern har sänt oss sin Son för att vi skall förvandlas av mötet med honom och bli "en helgedom till Faderns evärdeliga lov och ära" (vigningsbönen). Varje biskop får förvalta apostlaämbetet för att hjälpa och leda sitt folk till det sanna och fulla livet, till heligheten och härligheten, till det som övergår oss totalt men ändå är vårt enda rätta element. Bara det bästa är gott nog för Guds barn. Kanske det är en av vår tids, ja, kanske varje tids största frestelser: att man nöjer sig med så litet, med plagiat och halvfabrikat. Thomas av Aquino använder därför ordet perfector om biskopen: han skall" i tid och otid " med "oavlåtlig omsorg" och i "ständig bön" hjälpa sitt folk på vägen till fulländningen, ja, "till Gud Faderns fullhet". Han skall i den ljumhetens och liknöjdhetens atmosfär som är så försåtlig vara en orosstiftare: "ni är kallade till det högsta, till det bästa…". Samtidigt som biskopen är perfector är han liksom varje människa allt annat än perfekt, ja, i ljuset av Guds härlighetblir hans egen svaghet och oförmåga ännu tydligare. Men det underbara är att vår mänskliga svaghet blir förvandlad, ja, förgylld av Guds barmhärtighet. Guds oändliga härlighet får stråla fram ännu tydligare när vi ödmjukt kan acceptera vår litenhet och oförmåga. Som biskop får - och behöver - man många goda råd. Ett av de bästa jag hittills fått fick jag av en patristiker: läs Ignatios av Antiokias brev under din reträtt före vigningen, sa han. Och där framträder just denna paradox så tydligt: "biskopen är en bild av Fadern", han skall leda Guds kyrka i Faderns namn, men han är samtidigt som Ignatios - liksom Paulus säger - "ett ofullgånget foster". Liksom varje människa får han betrakta sitt liv här på jorden som ett fosterstadium. I svaghet och hjälplöshet får han låta sig formas till sin definitiva verklighet: den himmelska härligheten. Här på jorden är vi alla på något sätt foster som vilar tryggt i vår Moder kyrkans sköte. "Födelsestunden ligger framför mig" säger Ignatios. Bildspråket kan kännas främmande för oss idag som till varje pris vill vara oberoende och stå på egna ben. Och visst är vi kallade till mänsklig mognad och andlig fullmognad, men detta sker alltid i Kyrkans sköte, "i kärlekens kör" för att använda en annan av Ignatios bilder : "ert ansedda presbyterium är förbundet med biskopen som strängarna vid en cittra. Därför blir Jesus Kristus en sång genom er endräkt och samstämmiga kärlek. Måtte ni också alla bli en kör så att ni är samstämmiga i endräkt, tar tonen från Gud tillsammans och sjunger med en enda röst genom Jesus Kristus till Fadern". Kan man tänka sig en vackrare bild av livet i Kyrkan? Vi bildar alla "en kärlekens kör" som ständigt får sjunga en underbar sång till Faderns ära. Det fina med en kör är att de olika tämmorna stöder varandra. Den som sjunger lite bättre kan hjälpa den som inte sjunger så bra - och det är ju en glädje att veta, inte minst när det gäller biskopen själv. Tillsammans blir vi ändå samstämmiga i endräkt och kärlek. Något av denna samstämmighet tror jag vi får förvalta i vårt stift. Med oändlig tacksamhet har både min företrädare och jag kunnat onstatera: mitt i alla olikheter finns det en fundamental och sant katolsk enhet i tro, hopp och kärlek. Utan att yvas får vi glädja oss åt detta: tillsammans kan vi sjunga i kör, tillsammans kan vi ge Fadern ära. Därför får vi också, ödmjukt men frimodigt, ge detta vidare till våra kära bröder och systrar i andra kristna kyrkor och samfund. Och vi får också försöka förmedla detta hoppets budskap till hela det svenska samhället. Det går faktiskt att leva i endräkt, att sjunga i kör, fast man har så olika nationell och social bakgrund. Körsången fungerar. Mitt i olikheten finns det en djupare enhet. Till sist får vi inte heller glömma att Kyrkans röst är späd. Det är ju ett spädbarns röst som måste igenkännas i allt det hon säger, sjunger och gör. Mitt i de högljudda och högstämda rösternas värld vill Kyrkan låta ett spädbarns röst ljuda: en stämma som skall vara både ihållande och stilla. "Den som verkligen har Jesu ord kan också höra hans stillhet" säger Ignatios. Och vem kan i längden motstå ett spädbarn? När Gud blir en av oss blir han det minsta och mest försvarslösa man kan tänka sig: ett foster, ett spädbarn. Bara så kan han visa oss vägen ut ur det gamla livets slaveri och leda oss in i den härlighet som vida övergår allt vad vi vågar drömma om i våra vildaste drömmar. Vägen därhän är smal - och det tillhör biskopens faderliga uppdrag att i tid och otid påminna om det - men målet, Guds evigahärlighet, gör att vägen redan nu får stråla av Guds skönhet. Vårt kors är förgyllt av uppståndelsens skira ljus. Herrens härlighet uppfyller verkligen jorden. Redan här och nu. Gunnel
Johansson Munther
|
Den 29 december 1998 vigdes Anders Arborelius OCD som förste svensk sedan reformationen
på 1500-talet, till biskop för Sveriges Katolska Kyrka. Han blir den 7:e katolske
biskopen i landet sedan reformationen.
P.g.a saracenernas upprepade härningståg, tvingades eremitkolonin att bryta upp 1240 och
söka sig över till Europa. Orden förföll, men sedan 1452 hade det också funnits en
kvinnlig gren av den och den reorganiserades under 1500-talet av Teresa av Avila
(1515-1582), som är Spaniens nationalhelgon. Hennes reformkloster vann både andlig
auktoritet och anseende. Som biktfader för nunnorna i hennes kloster fungerade Johannes
av Korset (1542-1591).